Alla inlägg under januari 2011
Dagens Nyheter har ringt till Vänsterpartiets 24 distriktsordföranden för att utröna det. Det publicerades i går. Även om de flesta av ordförandena tycker att det rödgröna samarbetet inför valet var bra anser tre fjärdedelar av dem att det är bra att partiet nu går sin egen väg. Sedan går åsikterna isär om vilken denna V-väg är. Även om det finns en del av ordförandena som tycker att partiledaren Lars Ohly och övriga ledningen bör avgå så sluter de flesta upp bakom partiledaren.
Och trots att ordförandena i Vänsterpartiets distrikt inte säger det så står partiet inför ett vägskäl. Grovt sett finns två vägar. Den ena är den partiet nu verkar slå in på, efter den rödgröna samverkan. Den kan kallas renläriga vägen.
Går partiet den driver det en politik i linje med vad dess få, men ideologiskt övertygade, medlemmar vill. Den är tydligt vänsterliggande och renlärig. Denna linje har fördelarna att partiet mår bra av den eftersom medlemmarna vill ha det så. Och att med denna linje töjs politikens skala åt vänster.
Nackdelen är att troligen bara en liten del av väljarna, fem procent, stöder detta.
Den andra vägen kan kallas kompromissernas väg. Det är dock den partiet lämnar. I valet gav denna dålig utdelning, knappt sex procent i väljarstöd. Men om partiet går tydligt efter den driver partiet en politik som ligger närmare Socialdemokraterna. Många ideologiskt övertygade medlemmarna känner sig obekväma med det. Men det är bara en politik av detta klassiskt socialdemokratiska slag, med omfattande offentlig välfärd vars pris är högt skatteuttag, som gett partiet många väljare. Det var i valet 1998, med 12 procent. De väljarvinnande möjligheterna är denna vägs fördel. Nackdelen är att flera av partimedlemmarna ser det som högervridning.
Det är dock inte säkert att kompromissvägen ger Vänsterpartiet ökat väljarstöd, ens om partiet får ny partiledare och partiledning. Orsaken är att den ingrediens som gav Vänsterpartiet stort väljarstöd 1998 saknas. Det är att Socialdemokraterna sitter vid makten och för en politik, gärna ihop med ett borgerligt parti som före valet 1998, som många S-väljare anser vara högerliggande.
Åren 1995 till 1998 fick Vänsterpartiet även draghjälp av den borgerliga pressen, som uppmärksammade missnöjet med den högerliggande politik S-regeringen bedrev ihop med Centern.
I dag, med en borgerlig regering, är Vänsterpartiet i medieskugga. Den borgerliga pressen har inget intresse av att uppmärksamma Vänsterpartiet. Särskilt inte om partiet för vissa väljargrupper kan vara så populärt att partiet har chans att öka, kanske fördubbla, sitt väljarstöd.
Jag tror att Vänsterpartiet därmed begick ett av sina största misstag på mycket länge. Ohly hade här en chans att ge partiet ett verkligt genombrott i det parlamentariska spelet. Hade (V) varit med på denna överenskommelse om Afghanistan så hade borgerligheten, kanske för all framtid, förlorat ett demoniseringsverktyg: att utmåla vänsterpartiet som något totalt opålitligt och knappt hemmahörande i svensk demokrati hade blivit mycket svårare.
Jodå, i sak kan jag förstå de vänsterpartistiska förhandlarna. De har fog för misstanken att trupperna kan bli kvar hur länge som helst och inte alls är borta senast 2014. De rödgröna hade dessutom ett mer långtgående ställningstagande under valrörelsen om att trupp skulle börja dras tillbaka redan nästa år. Vänsterpartiets grundsyn, att det inte finns några militära lösningar i Afghanistan, tror jag nog att de flesta socialdemokratiska gräsrötter delar.
Att debatten om den svenska militära insatsen trots allt blivit mer realistisk på senare tid kan vi tacka Miljöpartiet och Vänsterpartiet för - inte Socialdemokratin och definitivt inte något av de borgerliga partierna. Överenskommelsen som nu slutits innebär trots allt att regeringen gjort avsteg från tidigare principer, och att tyngdpunkten nu i högre grad läggs på de civila biståndsinsatserna.
I ett läge där inget block har majoritet, och där just Vänsterpartiet riskerar att få ytterst litet att säga till om, hade Vänsterpartiet tjänat på att acceptera en kompromiss, även om det antagligen lett till en intern svekdebatt.
Att Vänsterpartiet inte kunde släppa på sina principer förlorar de bara på. Vänsterpartiet har ingen brist på principer, men de har brist på realpolitiskt kapital - och en sjupartiöverenskommelse skulle ha gett dem sådant kapital.
Det blåser nytt liv i debatten om sjukförsäkringen. Socialdemokraterna reagerar, LO-facken tycker att det som nu sker är fel, och professorer inom rättsvetenskap och arbetsmiljöfrågor höjer rösten.
Många inser att sjuka delas in i två lag - de som kan få ersättning, och de som inte kan få ersättning - att sjukdomar behandlas olika, att människor inte längre skyddas, ja, att Sverige har en omänsklig sjukförsäkring.
När den moderatledda regeringen kom till makten såg den till att man enbart kan få sjukpenning under ett års tid. I särskilda fall kan den gränsen skjutas fram, om man har cancer, eller väntar på transplantation av organ. Det är konstigt att man kan stifta en lag som talar om vilken sjukdom som är värre än någon annan. Man kan aldrig rangordna vems öde som är värst, alla drabbas inom ramen för sin egen verklighet.
En person som blir sjuk och inte kan fortsätta på sitt jobb, ska först prövas om han eller hon kan ta ett annat jobb på sin egen arbetsplats, och efter 180 dagar prövas den sjuke mot resten av arbetsmarknaden. Nu betraktas många som att de ”kan ta ett annat jobb”, trots att de inte kan jobba. Hittills har 35 000 personer utförsäkrats, och under mandatperioden kommer ytterligare ungefär 40?000 att göra det.
Resultatet blir att många sjuka tvingas gå på socialbidrag, och därmed – i värsta fall - tvingas sälja sin bostad, tömma sina konton, och sälja bilen, för att få hjälp. Det sätter en stor press på en människa att behöva bli av med sin trygghet. Det är det sista en sjuk person behöver. En del människor blir också utan ersättning, trots att de knappt har någon tid att leva.
Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet föreslår att det inte ska finnas någon tidsgräns i sjukförsäkringen, utan att den ska ersättas med en individuell bedömning. Men att målet ska vara att alla ska tillbaka till arbete. Det är bra att partierna reagerar, men det måste rytas högre.
För som det är nu så rycker sjukförsäkringen bort mattan under fötterna på folk. Det är helt omänskligt.
Brukar du sitta i något börsnoterat företags styrelse som helst omsätter ett halvdussin miljarder kronor och där lyft nästan 15 000 kronor i månaden för några möten per år?
Har du ett antal års erfarenhet som förtroendevald i exempelvis riksdagen och har där arbetat med sektorer som vi är svaga på, som de rörande miljö och jämställdhet till skillnad från sådana som ekonomi, justitie- och försvarsfrågor, så är det meriterande.
Sök då tjänsten som Nya Moderaternas nya partisekreterare.
Eftersom vi är ett parti med mest manliga politiker och väljare ser vi gärna kvinnliga sökanden.
För information om tjänsten: kontakta Fredrik Reinfeldt, partiordförande (som på grund av arbete även som statsminister tidvis kan vara upptagen, men ring då vid senare tillfälle).
På detta vis såg nog inte platsannonsen för tjänsten som partisekreterare för (Nya) Moderaterna ut. Men den skulle kunna ha gjort det med tanke på de meriter som den person som fick tjänsten, Sofia Arkelsten, kan visa upp.
Att man reser och vidgar vyerna fastän man är riksdagsledamot är inte fel. Tvärt om så finns det risk att en del ledamöter i parlamentet är alltför geografiskt orörliga av sig varvid intrycken utifrån blir små. Problem uppstår om det är mäktiga, rika intressen som finansierar dessa resor och som naturligtvis förväntar sig gentjänster av större eller mindre slag.
I en del fall kan dessa intressen vara företag med intressen av att mer kärnkraftverk byggs i Sverige eller företag med sin bas i utvinning och försäljning av olja, som i Arkelstens fall.
I andra tänkbara fall kan det, hypotetiskt, vara allt från vapenindustrin, slakterinäringen eller de internationella filmbolagen. De kan vilja ha allt möjligt i gentjänster. Exempelvis att få utrusta den svenska utlandsstyrkan med det senaste, bästa men även dyraste på vapenmarknaden, att få fortsätta med långväga plågsamma djurtransporter kors och tvärs över Europa, eller att filmbolagsvänliga, nedladdningsovänliga lagändringar på IT-området görs.
Frågan blir var gränserna ska dras. Är en gratisresa till kärnkraftsverksbyggen på Söderhamns breddgrad i ett par dagar okey, men inte en gratis veckolång resa och vistelse i Hollywood med möten med filmstjärnor?
Det är möjligt att Sofia Arkelsten visserligen befunnit sig en bit in på fel sida om någon sorts moralisk gräns, men ändå inte gjort något olagligt.
Hade det gällt en socialdemokratisk partisekreterare kanske fördömandena varit hårdare än i en moderats fall.
Varför ska en sådan, om den hade varit S-riksdagsman och nu ny S-partisekreterare, ha kunnat fara på gratis soliga resor till Medelhavsländer och till Afrika? Det är inget som lågbetalda undersköterskor kan göra. Säkert hade den gamla arbetarmoralen dammats av.
Det strider väl nästan mot de uppförandekoder som förre partisekreteraren Schlingmann arbetade så mycket med?
Men okay - Thatcher var en folkilsken fackföreningsbekämpare. Det enda försonande hos henne var att hon var den förste högerpolitiker som tog klimatfrågan på allvar, kanske beroende på att hon var kemist till yrket.
Nu får vi också veta att Arkelsten 2008 for på en gratisresa som oljebolaget Shell bjöd på i Spanien, med middagar och övernattningar. Arkelsten ska ju vara intresserad av miljöfrågor. Men här lyckas hon dabba sig två gånger om: Shell hör till den oljemaffia som inte precis välkomnat debatterna om klimat och miljö. Och att politiker låter sig bjudas av storföretag smakar muta.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 | 19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|